Nattångest, rädsla, vad du är gör.. lämna inte ryggen fri!
Klockan är 01.02 och jag kan inte sova.
Som tur är så är jag ledig i morgon eftersom jag har jour hela nästa vecka men de ger mig ångest.
Jag orkar inte med ångest inte nu, inte någonsin.
Jag är rädd, rädd för allt, rädd för mörkret, rädd för ensamheten, rädd för närhet, rädd för att bli förföljd, rädd för att lämna ryggen fri, rädd för att bli sårad om och om igen.
Jag har sån ångest på kvällarna. Hatar att ligga klarvaken och inte våga röra mig. Inte våga lägga mig på sidan, för då lämnar jag ryggen fri om de inte är så att de är en vägg åt de hållet jag vill vända ryggen, då kan de gå. Men de kanske finns en lucka i väggen som man kan öppna, då är ryggen fri iaf..
Jag har möblerat om mitt rum så att jag inte har någon vägg på någon av sidorna för att... jag vet inte, utmana min rädsla kanske för jag vet att de inte står någon i hörnet.
Jag ligger vaken av rädslan att någon ser mig, någon följer varenda rörelse.
Jag ser de framför mig, om jag lämnar ryggen fri. Jag ser en person i skuggarnas skydd i hörnet. Denna person har all kontroll över mig. Den kommer närmare och jag kan inte göra någonting. Jag kan inte skrika, jag kan inte gömma mig, jag kan inte försvinna.
När jag väl somnar av ren utmattning drömmer jag mardrömmar.. Om dom jag bryr mig om och älskar, dom blir misshandlade, våldtagna, brutalt mördade och uppätna av insekter.
Jag vågar inte gå ut med Dixi efter att de har blivit mörkt om jag inte har någon med mig.
De är som värst på skolan, på internatet, allting är nersläckt och de är skog överallt, personen kan gömma sig 3 meter ifrån mig utan att jag ser, utan att jag märker. Förns jag vänder mig om för att öppna dörren för att gå in. Ryggen är fri och blottad, redo att bli attakerad av personen i skogen 3 meter bort.
Internatet som va min fria zoon, där jag va när jag mådde som bäst, där jag fick känna mig vuxen och klara mig själv.
Jag vet inte vad jag ska göra längre.
I´m i losing my mind?
Bild från när jag va 14 och mörk.. känns som att jag är där nu men ofrivilligt.
Som tur är så är jag ledig i morgon eftersom jag har jour hela nästa vecka men de ger mig ångest.
Jag orkar inte med ångest inte nu, inte någonsin.
Jag är rädd, rädd för allt, rädd för mörkret, rädd för ensamheten, rädd för närhet, rädd för att bli förföljd, rädd för att lämna ryggen fri, rädd för att bli sårad om och om igen.
Jag har sån ångest på kvällarna. Hatar att ligga klarvaken och inte våga röra mig. Inte våga lägga mig på sidan, för då lämnar jag ryggen fri om de inte är så att de är en vägg åt de hållet jag vill vända ryggen, då kan de gå. Men de kanske finns en lucka i väggen som man kan öppna, då är ryggen fri iaf..
Jag har möblerat om mitt rum så att jag inte har någon vägg på någon av sidorna för att... jag vet inte, utmana min rädsla kanske för jag vet att de inte står någon i hörnet.
Jag ligger vaken av rädslan att någon ser mig, någon följer varenda rörelse.
Jag ser de framför mig, om jag lämnar ryggen fri. Jag ser en person i skuggarnas skydd i hörnet. Denna person har all kontroll över mig. Den kommer närmare och jag kan inte göra någonting. Jag kan inte skrika, jag kan inte gömma mig, jag kan inte försvinna.
När jag väl somnar av ren utmattning drömmer jag mardrömmar.. Om dom jag bryr mig om och älskar, dom blir misshandlade, våldtagna, brutalt mördade och uppätna av insekter.
Jag vågar inte gå ut med Dixi efter att de har blivit mörkt om jag inte har någon med mig.
De är som värst på skolan, på internatet, allting är nersläckt och de är skog överallt, personen kan gömma sig 3 meter ifrån mig utan att jag ser, utan att jag märker. Förns jag vänder mig om för att öppna dörren för att gå in. Ryggen är fri och blottad, redo att bli attakerad av personen i skogen 3 meter bort.
Internatet som va min fria zoon, där jag va när jag mådde som bäst, där jag fick känna mig vuxen och klara mig själv.
Jag vet inte vad jag ska göra längre.
I´m i losing my mind?
Bild från när jag va 14 och mörk.. känns som att jag är där nu men ofrivilligt.
Kommentarer
Trackback
